Jag har fått mig en utmaning minsann. Jag brukar aldrig anta bloggutmaningar eftersom jag oftast inte förstår hur jag ska göra men den här fattade jag så den tar jag. Det är Pubban som har skickat den. Jag ska allså svara på frågorna och sen ställa egna frågor till andra bloggare. Men jag nöjer mig med att svara:

1. Vad ville du bli när du var liten?
Flygvärdinna. Det gick över.

2. Vad gör du om 10 år?
Troligtvis samma som idag. Fast jag jobbar. Troligtvis inte på ortopeden dock.

3. Vilken är den roligaste film du vet?
Det finns två filmer jag alltid ser när de går på tv för att jag tycker att de är så kul. Frågan är vilken som är minst pinsam att svara. Jag säger Paradise hotel Danmark, det räknas som film.

4. Tror du att skolan skulle bli en bättre plats om det serverades efterrätt till lunchen?
Ja, det tror jag. Även arbetsplatser.

5. Om kaffet är slut, vad dricker du helst då?
Vilken hemsk värld lever du i där kaffe kan ta slut? Inte i småbarnsförälder-världen i alla fall det är ett som är säkert.

6. Minns du första gången du var full?
Ja.

7. När spydde du senast?
Några dagar innan Alice kom skulle jag tro.

8. När du handlar, vad suktar du alltid efter i affären, men aldrig köper?
Youghurt med bärsmaker. Det händer dock att jag köper det också men då står de och blir gamla i kylen för jag gillar ju tydligen inte det.

9. Jack Osbourne har nyss blivit pappa, visste du det?
Nej, jag är faktiskt över 30.

10. Varför bloggar du?
Eh, för att det är eh. Kul?

11. Kan du nämna tre bloggar du följer?
Javisst. Decdia, Idapida (Ja det är du Ida men jag vitsade till det lite) och Fredrik Backman.

Pappans kropp= Oskar. Undrar just när premiärinbjudningarna börjar komma, borde ju bli rätt snart.

Bebisar är av sån sort att de, när de kan, stoppar saker i munnen. Alla saker.  Elsa gjorde det. Allt skulle in i munnen. Var hon ute kunde hon ligga på mage och slicka i sig grus tex. Alla Alice jämngamla kompisar gör det, mammorna får plocka papperstussar och hårstrån och löv och allt möjligt ur bebismunnen hela dagarna. Men inte jag. För Alice stoppar inte saker i munnen.

Det tycker ju jag mest är skönt, jag slipper gräva efter stenar i hennes mun och jag slipper hålla stenkoll på Elsa små leksaker. Det som är synd är ju att hon inte stoppar mat i munnen heller, inte ens sånt hon gillar men det är ju värt det. Detta har lett till en extra läkarkontroll på BVC vilket ju känns onödigt, för hon stoppar ju händerna in munnen så det handlar inte om att hon inte kan, men det är ju klart att de är bra att de är noggranna (hon vänder sig inte heller och de ska också kollas upp, oklart hur).

Det finns dock en sak hon kan tänka sig att smaka på, som liksom är värt mödan på nå vis. Det räknas ju inte som att stoppa det i munnen eftersom hon inte gör det med handen men ändå. Ett steg i, vad BVC tycker iaf, rätt riktning:

Elsa: Åh, mamma vilka långa tuttar du har!

1. När Elsa vrålade "TITTA PAPPA VILKEN STOR BROCCOLA-AA*" över halva Willys häromdan.
2. När folk kallar sin i-pad för paddan.
3 Detta:



*Elsa säger broccola om broccili. Eftersom vi tycker det är sött och aldrig har rättat henne så fortsätter hon med det.

Jotack jag överlevde förkylningen. Lite mer oväntat överlevde jag även när Oskar fick den. Ännu mer oväntat överlevde jag när jag blev förkyld igen direkt efter också.

Vi har varit friska hela vintern. Nu kommer straffet. Lagom till det fina vädret och lagom till långledigt.

På återseende.

Såå, restskatt på 60 000 alltså. Hur blev det så då. Jo ni förstår i begynnelsens tid, dvs 2010 sålde vi oss en lägenhet och så köpte vi oss en ny lägenhet. Lägenheten vi sålde fick vi myyyycket mer för än vi köpt den för. Alltså blev det en vinstskatt på ungeför 140 000. Men det är ju inga problem för det får man ju skjuta upp till en kostnad av 0.5%. Det gör vi! Sa vi.

Sen kom skattebeskedet och ojsan hejsan så trevligt det var, dyra räntor på nya lägenheten lönar sig minsann, här har vi en semesterkassa som heter duga!

Trodde vi (mest jag, Oskar är så himla negativ.).

Tills Oskar deklarerade.

Ni förstår han stod som ensam ägare på förra lägenheten och vi står båda som ägare på den nya, dvs han äger bara hälften av nya lägenheten. Det innebär att han har köpt en billigare lägenhet än den han sålde. Vilket innebär att vi bara får skjuta upp en liten liten del av vinstskatten.

Så. 60 000 i restskatt. Som en liten överraskning alltså. Och då är det han skulle ha fått tillbaka redan borträknat.

Hej då sparkonto!

Ni vet hur det är. Som småbarns-, eller ffa bebisförälder måste man skriva och prata om bajs. De senaste dagarna har jag fått väldigt mycket samtalsunderlag. Alice är nämligen risig i kistan, kan man säga. Om man med risig i kistan menar att hon har bajsat runt 20 gånger per dag sen i onsdags kan man säga det. Då är hon risig i kistan.

Man kan också säga att hon har haft diarre.

Man kan också säga att jag är extremly tacksam över tvättmaskinen och torktumlaren då diarre inte är värdsbäst på att hålla sig innanför blöjan.

Man kan också säga restskatt på 60 000. Det passar bra in här bland bajspratet. Tycker jag.

Som ju alla vet så dricker inte jag te. Men bjuds det på afternoon tea så kan jag ju offra mig:


Självuppoffring igen minsann

Ni vet. När man verkligen ansträngt sig för att någonting ska bli så himla bra och så blir det liksom inte alls det. Det blir kanske inte nödvändigtsvis dåligt men ändå inte som man tänkt sig, Då är det ju inte utan än att man blir lite besviken. Det blir man ju faktiskt och även fast man kasnke inte alltid pratar om det så känns det. Det gör det ju.

Och nyss. Precis nyss så blev jag så himla besviken.

För här har jag liksom ansträngt mig.

Och kämpat.

Och kämpat .

I två jävla dagar!

För att få fram DET DÄR FÖRBANNADE VITA SKEPPET OCH NÄR JAG ÄNTLIGEN LYCKAS (ta alla pengar och alla extraliv på bana 4) SÅ KOMMER DET NÅGOT ANNAT. Det var inget dåligt som kom. Tvärtom.

MEN HUR FÅR JAG FRAM DET FÖRBANNADE VITA SKEPPET DÅ?

Uppdatering: Efter bana fem så bara ploppade det upp. Helt sponatnt. Utan ansträgning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det.

Om man som vi gör, äter väldigt lite kolhydrater och tränar mycket så är det viktigt för viktnedgången att äta massor med kolhydrater en dag per vecka. Frossa loss liksom. Nog för att det kanske mest är Oskar som dragit ner massor på kolhydraterna och tränar mycket (att Zumba en gång för två veckor sedan kanske inte riktigt räknas) men sånna råd litar jag såklart på.

Varför det är bra det vet jag inte för jag slutade visst lyssna efter "frossardag" och inte minns jag vem som sa det heller men somsagt, vem är jag att ifrågasätta?

Jag har inet slutat blogga igen, jag har bara varit upptagen. Vi rensade källarförrådet i helgen och hittade en grej som hållt mig upptagen:


Hör ni det, jag går fan inte härifrån!

När Elsa var bebis så älskade hon mat. Älskade. Kom det en sked så öppnade hon munnen, var det frukt på skeden så började hon gråta för det gillade hon inte. Mat älskade hon som sagt och gör fortfarande. Elsa är inte så förtjust i efterrätter eller godis (hon ska absolut ha om det bjuds men hon äter aldrig upp det) men mat älskar hon. HOn äter frukt nu men hon var över ett år när hon började med det.

Alice är tvärtom. Frukt, ja tack. Mat, nej tack.

Jag är liite tveksam till om hon gillar gurka eller inte:

Men jag chansar på nej.