1. Man struntar i den.

 

Okej, nu har vi kommit över det. Jag struntade i den och jag är väldans ledsen för det. Men en sanning är faktiskt att jag inte har något intressant att skriva om. Jag är föräldraledig fortfarande och kommer vara rätt länge till och belive you me, det finns inget intressant med det jag gör (meeen se där, ut i lekparken igen. Nämen, vi satsar på RUTCHKANAN idag. IGEN. Minsann.).

 

Eller, va, vadå? Jag har ju varit i Florida ja. Just det. Det hade jag kunnat skriva om, det hade jag ju förstås kunnat. Att Elsa fick vattkoppor där hade ju satt lite krydda på dom inläggen också ja. Och så har vi köpt hus också. Ja. Det hade ju kanske också varit lite intressant förstås. Idag fotograferade vi lägenheten till försäljningen, det hade ju varit ett före-efter-inlägg som uppdukat ja. Just ja. Men nu är det "före" igen så den chansen är borta ja.

 

Utrymme för alla läsare att bli nostalgiska, eftersom ni ju alla kommer ihåg den där dagen för exakt 3 år sedan vi flyttade in hit.

 

 

eller död. Bara lat. Inget annat. Lat. Jag sitter och sippar kaffe medan Alice klättrar upp på tv-bänken och ruskar på tvn. Visst skulle jag kunna skriva om det. Och om när jag och Oskar nästan blev osams när vi byggde Sveriges fulaste pepparkakshus. Men det gör jag inte. Jag är för lat.

Men ett god jul är jag inte för lat för. Så god jul på er. Särskilt till er tappra besökare som fortfarande kikar in varje dag.

(Däremot läser jag inne hos er fortfarande. Fast jag inte kommenterar. Lat som sagt. Lat)

Sååå, det är tyvärr inte så att jag dragit till Bahamas på semster eller ens att jag har bloggtorka. Såklart har jag inte bloggtorka, bloggtorka är när man inte har något att skriva om. Jag har massor att skriva om, så mycket som har hänt. Jag är bara lat.

 

Massor som sagt:

 

 

 

 

 

 

 

Igår var jag ute och åt. Det var gott och trevligt. MEN. Om jag förslagsvis säger "om det ingår majs så vill jag inte ha det" till servitören bara för att försäkra mig. Och när maten kommer så ligger det en halv majskolv på min tallrik, trots att det vid noggrannare inspektion av menyn framgick att det inte ingick majs i det jag hade beställt.

 

Då blir jag lite missnöjd. Inte bara för att jag får känslan av att servitören inte riktigt lyssnade på mig utan framför allt för att jag då har en tallrik som smutsats ner av majs.

 

Om jag sa något? Självklart inte. Jag är en fegis och dessutom blev ju övriga som beställt samma sak som jag mycket nöjda över sin majs, och sedan när den var slut även över min majs.

 

Men jag är fortfarande sur.

 

 

Ni vet när folk var elaka mot Caesars och Caesar kände sig sviken för även hans polare Brutus gjorde det dära eh elaka (för närmare info om exakt vad det var han gjorde, fråga Diana). Exakt så känns det nu. Exakt. För här vårdar man en solros. Med ömhet och kärlek och (kanske lite för mycket) vatten.

 

Och på vilket vis visar solrosen då sin tacksamhet. Med blommor? Nej. Med att växa mer, ja förvisso men den har därmed blivit flyttad till balkongen för att den tog i taket så det ser jag inte som en tjänst faktiskt. Med flugor? Ja!

 

Jävligt många flugor:

 

 

 

 

Jag har ju barn nu. Två stycken till och med. Friska och glada. Det är jag såklart väldigt glad och tacksam över. Men som förälder räcker inte det, att vara glad och tacksam. Nej, man ska vara bara glad och tacksam. Bara. Man får aldrig tycka att något är jobbigt för det är det ju värt för att ha fått den lilla. Så är det. Det har jag under dessa fyra åren lärt mig.

 

Så. När Elsa vrålar till mig att jag är "JÄTTEdum nu mamma, dumma diiiig AAAAAAAAAAAH" för att hon tex inte får rida på en zebra på djurparken så är jag tacksam. Lika tacksam som när Alice får för sig att vara vaken halva natten varje dag en vecka i sträck för hoppsan hejsan va jobbigt hon visst tyckte att det var att vara utomlands. Bara tacksam. Ingenting annat.

 

För sånna är vi föräldrar sörrni. Inte ett uns av otacksamhet i den här kroppen inte. Precis som min facebook-kompis som precis fött barn och spruckit Ystad till Haparanda just fick noga poängterat för sig av mer än en person.

 

Det. Är. Värt. Det.

 

Det behövde hon ju såklart få veta. Att det är den inställningen hon ska ha från och med nu. Det var ju första barnet menar jag så det kunde ju inte hon veta.

 

 

Toaborsten i badkaret. Förrutom när badkaret används. Detta beror såklart på att bebisen tycker att det är den absolut bästa leksaken i hela lägenheten. Det är egentligen att föredra att toadörren alltid är stängd eftersom det tydligen även är himla kul att slänga saker i toaletten och att rulla ut allt toapapper men så långt har vi inte kommit än.

 

Men toaborsten står iallafall på sin plats:

 

 

Bitmärken i soffbordet. Jag är dock inte helt helt säker på att det faktikst är Alice som har gjort dom eftersom jag inte sett det men det ligger rätt nära till hands att misstänka den som har munnen i bordshöjd och dessutom bara har fyra tänder:

 

Nu har vi varit i danmark en vecka, och kommit hem. Den som var absolut nöjdast med att vara hemma igen var Alice, hon tyckte det var jobbigt att vaara hemifrån och ville helst sitta på sin mamma som ett plåster både natt och dag. Eventuellt tyckte mamman att det var lite jobbigt och är också glad över att vara hemma.

 

Men det alla såklart har undrat över denna min internetlösa vecka är ju hur det går för solrosen. Jo tack, det går fint. Förrutom att det går lite för bra. När slutar den egentligen växa och får en blomma istället?

 

Snart får den liksom inte plats inomhus:

 

Ni vet hur man kan skjuta upp saker för att det inte är så himla lajbans att göra. Inte bara saker som är tråkiga som att dammsuga utan tråkiga på ett jag väljer att förneka så länge det går-vis. Jag har ju då varit gravid två gånger nu. Inte på jättekort tid men ändå två graviditeter och i och med detta förändras ju kroppen. Det vet man ju innan att den kommer göra. "Det är värt det!" hojtar alla yberpositiva. Och det är klart att det är, självklart är det värt det. MEN. Det innebär ju inte att det är kul. För det är det faktiskt inte. Inte det minsta kul faktiskt.

 

Jag har nu då blivit bredare om höfterna och har degmage (som tillskillnad från de bredare höfterna antagligen skulle försvinna om jag gick ner några kilon). Båda dom kan jag hyffsat lätt leva med (jag ska fan stämma HM ändå för att jag var 10cm från att få igen kjolen i storleken större än jag brukar ha!) men det är ju den där lilla detaljen med det som helst ska sitta ovanför magen. Brösten. Att gå i samma bhar som innan jag blev gravid fungerar liksom inte längre men eftersom jag VET att jag i och med köp av nya BHar kommer föräras med en ny storlek och jag har lite svårt att förlika mig med det har jag skjutit upp det. Eftersom jag dessutom inte är någon långtidsammare, tvärtom är jag en sån som långtidsammare ogillar eftersom jag ammar så kort (kanske får jag en liten klapp på axeln för att jag ammat alls men det är också allt)  har jag alltså skjutit upp det med att köpa ny BH väldigt länge nu.

 

Igår gjorde jag det. Jag gick till Twilfilt och fick hjälp. Jag satte på mig en BH i storleken jag brukat ha, sa till hon som jobbar där att "det här ser inte rätt ut va" och sen var det bara att blunda och hoppas på det bästa.

 

Så nu är det gjort.

 

Det är bekvämare i alla fall kan jag ju säga. Och det var inte så farligt som jag trodde. Snarare tror jag att jag har haft fel storlek typ jämt.

 

Jag är ju inte direkt religiös av mig. Inte alls faktiskt. Men just nu är det nära. Solrosen har återuppstått. På riktigt alltså, inte på ett jag köper en ny och lurar Elsa-vis. Och i och med det så känner jag mig redo att skriva om vad som hände.

 

Det var nämligen inte det att jag vattnade solrosen för lite. Eller för mycket. Och att den därmed långsamt dog. Nej, plötsligt och oväntat dog den, jag hade nämligen av den. JAG, hade av den. Jag skulle knyta faste ett nytt snöre, jag var lite oförsiktig och den gick av. Elsa blev ledsen och det var mitt fel. Jag frågade alla blomexperter omkring mig om det var kört och det var det, den skulle aldrig blomma, kanske växa men aldrig blomma.

 

Planen var att hon skulle få en ny solros efter semestern (vi åker till Danmark på lördag) men hennes farmor tyckte så synd om henne så hon fick en ny i fredags. Dock inte en lång hederlig som man måste vårda för att den ska blomma, nej den här var en kort buske som redan hade en blomma (jag väljer att inte ta det personligt). Planen att hon skulle få en ny, vanlig solros, fanns fortfarande kvar och därför stod den gamla kvar i krukan. Den fick inget vatten eller kärlek och den höll sakta på att vissna.

 

Men imorse såg jag det. Eller DOM rättare sagt. Två nya kvistar:

 

Jag vågade inte säga något till Elsa innan jag visste att det faktiskt kunde bli blommor på någon av dom (hon kollade varje morgon om hennes solros fått någon blomma. Hon såg därmed direkt att delen det kunde växt ut en blomma på var borta och tt den därmed var död. Jag vet. Jag är hemsk!). Jag frågade blomexperten och han sa att det kan bli nya blommor (jag hade visst missat att säga att den gick av 10cm bara, han trodde att den hade gått av nere vid jorden).

 

Så imorgon få Elsa se att hennes solros inte är död. Istället finns det potential för den att få TVÅ blommor.

 

Så. Från och med nu. Kan ingen jävel komma och påstå att jag inte haar gröna fingrar! Jag tar lite ovanliga vägar bara för att nå målet. JUST DET!

Elsa har alltid varit väldigt kvällstrött och morgonpigg (tillskillnad från både mig och Oskar). Alice går oftast upp senare än Elsa vilket för föräldrarna, som aldrig lägger sig i tid, innebär sätta Elsa framför en film och fortsätta sova.

 

Inte idag inte. Alice gick upp kl halv 6. Frågan är om ens hon tyckte att det var en bra ide:

 

Ps. Det är inte det att jag är otrevlig och inte svarar på kommentarer, blogg.se verkar göra något vilket innebär att alla kommentarer jag skriver hos er bara försvinner.

 

Jag och Oskar tittar en hel del på film och tv-serier. En tv-serie vi ser är Alcatraz. Den är rätt dålig. Den är riktigt dålig tom så Oskar har slutat titta. Men inte jag. Jag ska se klart den. Ibland snöar jag in på grejer nämligen och med snöar in menar jag att jag tittar på den istället för på Paradise hotel Danmark. Så insnöad är jag.

Detta trots att den

1. Är dålig.
2. Det gick bara i en säsong vilket innebär att själva bakgrundshistorien, vilket är det enda som är måttligt intressant kommer man aldrig få alla svaren om. Anledning, se punkt 1.

Detta vet jag alltså. Men jag kommer ändå självklart gnälla när jag sett det sista avsnittet och inte fått några svar.

Så. Vi äter ju nyttigt och tränar Oskar och jag. Gör oss redo för beach 2012 så att säga. En dag i veckan äter vi onyttigt. Övriga dagar äter vi inga kolhydrater. Vi tränar även 4-5 dagar i veckan. Det kan man ju säga. Och byter man ut "vi" mot "Oskar" så är det sant också. Förtutom den dagen Oskar äter onyttigt, fuldagen, då behöver man inte byta ut "vi" mot "Oskar".

 

Oskar har då gått ner 15 kg på detta sätt. Jag har gått ner 3. Dom 3 kilona beror nog på att jag ändå har ätit samma sak som Oskar till middag och FÖRSÖKT att inte kvällsäta så mycket och onyttigt. Ibland går det bra.

 

Ibland inte:

Ben å Jerrys phish food.

 

Så. Vad blev straffet för en moder som hade ihjäl sin dotters solros. Straffet kom direkt och även om det var ett uppenbart straff så tog det precis där det skulle. Straffet blev en ledsen Elsa. Som "inte vill ha en ny solros".

 

Dock är hon ju bara (nästan) fyra år så köper jag en ny så kommer hon bli glad och glömma den andra fort. (Eller så ljuger jag och säger att den har återuppstått. Och krympt).

 

Eller så besparar jag henne att bli ledsen igen om några veckor för att hennes solros har dött och köper ingen ny.

 

Har inte bestämt mig än.